Äntligen hemma!!!
Efter nästan två veckor på sjukhus känns det fantastiskt skönt att vara hemma med vår lilla Signe. Wilhelm är förtjust och pussar gärna på henne, "mjukar" henne och stryker henne på håret. Givetvis är det också underbart att få vara en hel familj alla fyra istället för att vara två och två som vi varit de senaste veckorna.
Dock skall tilläggas att vi har trivts förträffligt på både BB (där vi låg från tisdag 1/2-tisdag 8/2) samt på barn avdelningen, neonatal sidan (där vi befann oss från tisdag 8/2-måndag 14/2). Tur att man har kunnig, trevlig och hjälpsam personal omkring sig i sådana här situationer.
Vi har ju varit i en mycket liknande situation med vår förstfödde, Wilhelm. Han föddes på Öviks BB i vecka 34+2 och behövde nästan exakt samma vård som hans lillasyster nu behövde. Det kändes tryggt att vi varit med om detta tidigare eftersom saker och ting då kändes rätt bekanta och "normala".
Nåja, hur gick allt detta dock till?! Här får ni en liten redogörelse:
Tisdag morgon 1/2 märkte jag att något var på gång, det kändes som att jag läckte fostervatten så BB i Sollefteå kontaktades. Vi åkte in, Wilhelm var hos hans farmor och farfar, till sjukhuset och låg där i någon timme för observation. Eftersom man inte får föda i Sollefteå före vecka 36 blev vi sedan skickade till Övik (10 mil från Sollefteå). Vid 18 tiden anlände vi till Övik, en snabb middag tillsammans med min mamma hanns med innan vi tog oss till BB där vi lades in. Man konstaterade att vattnet gått men värkarbetet stannade av. Ingenting hände under kvällen eller natten men eftersom man gärna ser att saker och ting får komma igång av sig själv gjorde man inget åt saken. Eftersom bebisen dessutom skulle komma att bli född för tidigt var det viktigt att man inte gjorde något som skulle kunna komma att "reta" igång det. Hela onsdagen förflöt och jag hade lite sammandragningar men ingenting som var rejält. Vid 20.00 satt vi och åt kvällsfika ute i dagrummet när jag bokstavligen hör hur det låter "plopp" inuti mig. Vi går tillbaka på rummet eftersom det kommer mer och mer fostervatten. Värkarbetet kommer igång och jag känner bara Äntligen!!
Under hela förloppet psykoprofylax-andades jag och var noga med att slappna av mellan värkarna. Jonas fanns med som ovärderligt stöd, masserade mig, värmde rispåsar och peppade.
Vid 01.00 tycker barnmorskan att jag behöver sova och ger mig lite morfin samt en sömntablett. Vad som hände då är det ingen som vet men antagligen fick det mig att slappna av tillräckligt mycket för att öppna upp det sista. Ingen sömn blev det för 02.40 kom första krystvärkarna och 02.46 är hon född, vår Signe. Utan annan smärtlindring än andningen och morfintabletten som jag fick vid 01.00.
En underbar förlossning som jag kommer att ha i ljust minne och förknippa med glädje och kraft. Helt makalöst att vi kvinnor har denna styrka i oss.