Första veckan hemma, mamman rapporterar!

Första veckan har snart förflutit och hur har det då gått?

Bra, med undantag för att jag första dagarna gick runt med lite mjölkstockning och feber. Tur dock att man är luttrad och hade precis samma problematik som nybliven, nyss hemkommen mamma till Wilhelm. Man vet liksom vad det handlar om! I mitt fall vet jag dessutom vad det beror på. Både Wilhelm och Signe sondmatades när de låg på barnavdelningen efter att de föddes. Förutom att jag ammade fick jag dessutom pumpa ur mjölk som de skulle få sig tillmatad genom sonden (slang som går in i näsan och direkt ner i magen). Följden blev alltså att jag haft en kraftig överproduktion av mjölk på sjukhuset. Vis av erfarenheten med Wilhelm lät jag därför bli att pumpa ur någon mjölk de sista dagarna vi låg på sjukhus med Signe denna gång. Tyvärr hjälpte det inte utan jag hinner inte mer än komma hem så får jag ett hårt parti på ena bröstet som dessutom blir rödflammigt. Förutom det blev det lite feberfrossa och allmän matthet. NU är jag dock på topp igen. Mjölkproduktionen går som hejsan och i och med att vi begåvats med en matglad dotter består många av dygnets timmar av amning.

BVC kom på hembesök igår och Signe hade gått upp 200 g sedan vi åkte hem från sjukhuset. Way to go Signe!!! Trots att hon inte ens skulle varit framme ur magen än, idag är hon egentligen fullgången 38 veckor vilket innebär att hon vanligtvis skulle ha legat inne i två veckor till.

För övrigt ligger läget så här:

-Pyssel. Har inte rört vare sig virknål, stickor eller symaskin sen jag kom hem. Wilhelm och Signe tar all min tid i anspråk vilket inte alls känns fel. Däremot måste jag erkänna att många projekt frodas i min hjärna och om de inte får komma ut därifrån snart är jag rädd att de puttar ut något viktigare.

-Matlagning. Japp, gud så härligt, har knappt lagat någon mat sedan jag blev sängliggande i november. Och även om jag hade kunnat skulle jag ändå inte ha orkat äta det jag lagat. Med en bebis i min kropp blev magsäcken stor som en valnöt med möjligheten att förtära ungefär lika mycket. Igår lagades därför härligt kryddstark chili-kyckling med rostade rotsaker och krämig avokado-mousse till. Behöver jag säga att jag tog två portioner. Dagens middag består av älgstek (Bräserad i gryta på spisen ca. 3-4 timmar och kryddad med massivt med vitlök, lagerblad, vitpepparkorn osv), sås, kokt potatis, stekta champinjoner och kokt sparris (dagens miljöbrott; sparrisen som kom från Peru. Lovar dock att jag inte ska äta sparris förrän den svenskodlade dyker upp, alternativt kanske använda frusen sparris. Jag är enormt sugen på att laga till den här härliga fisk och skaldjurssoppan snart också.

-Rörligheten. Även om det är mysigt på sitt vis att vänta barn så är jag über-lycklig över att vara tillbaka i min "gamla" kropp. Nu är det bara så synd att vi har mellan -20 och -30 grader ute, med tanke på eventuella mjölkstockningar kan jag knappt titta ut genom fönstret och definitivt inte gå i närheten av dörren. När jag ska hämta något i frysboxen tar jag på mig jacka och vantar. Älskade vår kom hit för jag vill ut och gå!!

-Garderoben. Tjohoooo, alla tröjor, t-shirts och härliga jeans, jag är tillbaka!! Gudomligt att få klä sig i sina vanliga kläder och inte behöva tänka varje morgon, jaha, ska jag ta något från Jonas garderob eller ska jag ta mammajeansen?!

Over and out från Reseles mest nyblivna mamma!!

Blommor till Signe.

En härlig bi-effekt när man får barn är alla vackra blommor som helt plötsligt hittar hem till en! Tack tack.

När Signe kom till jorden!

Äntligen hemma!!!

Efter nästan två veckor på sjukhus känns det fantastiskt skönt att vara hemma med vår lilla Signe. Wilhelm är förtjust och pussar gärna på henne, "mjukar" henne och stryker henne på håret. Givetvis är det också underbart att få vara en hel familj alla fyra istället för att vara två och två som vi varit de senaste veckorna.

Dock skall tilläggas att vi har trivts förträffligt på både BB (där vi låg från tisdag 1/2-tisdag 8/2) samt på barn avdelningen, neonatal sidan (där vi befann oss från tisdag 8/2-måndag 14/2). Tur att man har kunnig, trevlig och hjälpsam personal omkring sig i sådana här situationer.

Vi har ju varit i en mycket liknande situation med vår förstfödde, Wilhelm. Han föddes på Öviks BB i vecka 34+2 och behövde nästan exakt samma vård som hans lillasyster nu behövde. Det kändes tryggt att vi varit med om detta tidigare eftersom saker och ting då kändes rätt bekanta och "normala".

Nåja, hur gick allt detta dock till?! Här får ni en liten redogörelse:

Tisdag morgon 1/2 märkte jag att något var på gång, det kändes som att jag läckte fostervatten så BB i Sollefteå kontaktades. Vi åkte in, Wilhelm var hos hans farmor och farfar, till sjukhuset och låg där i någon timme för observation. Eftersom man inte får föda i Sollefteå före vecka 36 blev vi sedan skickade till Övik (10 mil från Sollefteå). Vid 18 tiden anlände vi till Övik, en snabb middag tillsammans med min mamma hanns med innan vi tog oss till BB där vi lades in. Man konstaterade att vattnet gått men värkarbetet stannade av. Ingenting hände under kvällen eller natten men eftersom man gärna ser att saker och ting får komma igång av sig själv gjorde man inget åt saken. Eftersom bebisen dessutom skulle komma att bli född för tidigt var det viktigt att man inte gjorde något som skulle kunna komma att "reta" igång det. Hela onsdagen förflöt och jag hade lite sammandragningar men ingenting som var rejält. Vid 20.00 satt vi och åt kvällsfika ute i dagrummet när jag bokstavligen hör hur det låter "plopp" inuti mig. Vi går tillbaka på rummet eftersom det kommer mer och mer fostervatten. Värkarbetet kommer igång och jag känner bara Äntligen!!
Under hela förloppet psykoprofylax-andades jag och var noga med att slappna av mellan värkarna. Jonas fanns med som ovärderligt stöd, masserade mig, värmde rispåsar och peppade.

Vid 01.00 tycker barnmorskan att jag behöver sova och ger mig lite morfin samt en sömntablett. Vad som hände då är det ingen som vet men antagligen fick det mig att slappna av tillräckligt mycket för att öppna upp det sista. Ingen sömn blev det för 02.40 kom första krystvärkarna och 02.46 är hon född, vår Signe. Utan annan smärtlindring än andningen och morfintabletten som jag fick vid 01.00.

En underbar förlossning som jag kommer att ha i ljust minne och förknippa med glädje och kraft. Helt makalöst att vi kvinnor har denna styrka i oss.