Jag var hos min läkare igår för att kolla att allt fortfarande är ok och att inget är på gång. Jippie vad glad jag blev när hon sa att allt såg fint ut, det har till och med blivit bättre, vilket innebär att mitt sängliggande har gett önskad effekt.
Dock ansåg hon att det var viktigt att jag fortfarande låg ned: "För helt ärligt Emelie så är ju anledningen till att det ser så bra ut, just det faktum att du ligger ned så mycket. Skulle du börja sitta och stå i större utsträckning nu, så hamnar vi förmodligen i liknande läge igen."
Det liknande läge hon pratar om var när jag i mitten av november hade sammandragningar (förvärkar) som strålade bakåt ryggen, sådär en fem-sex stycken per timme. Vilket hade kunnat resultera i en prematur födsel. Som tur var kontaktade jag specialist mödravården och blev då sjukskriven och satt på bricanyl (värk-hämmande medicin). Jag har haft liknande känningar en gång till sedan dess men det har lugnat ned sig.
Wilhelm (som fyller 2 år till veckan) är född i vecka 34 (en vanlig graviditet är 40 veckor) och även om vi hade turen att han var stark och frisk och allt gick jättebra, så hoppas jag denna gång att Lillis ska stanna i magen åtminstone till v. 34 och helst längre. Naturen har ju menat att bebisen behöver växa på sig i mammas mage i 40 veckor.
Med Wilhelm gick det ju bra att ligga på neonatalavdelningen i 2 veckor vid jul och nyår. Självklart kommer det att fungera om vi hamnar i samma situation med Lillis, men denna gång har vi ju faktiskt Wilhelm också. Det skulle kännas jobbigt att behöva vara skild från honom så pass mycket som det antagligen skulle bli.
Just med anledning av allt som jag skrivit ovan, ligger jag fortfarande här hemma, nöjd över att Lillis mår bra och att allt ser så fint ut. Med en förhoppning om att vår älskade bebis skall stanna inne i magen länge till. För trots allt så går det här jättebra! Och vi väntar ju faktiskt på ett mirakel, en lillasyster/dotter eller lillebror/son. Finns det egentligen något mer underbart?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar